det blir bättre

jag tappade något påväg till bussen. något viktigt.
nu letar jag som en tok.
snälla ring mig när ni hittat min motivation.
den har bara försvunnit!

Den speciella kvällen. Det speciella stället. Det speciella bruset som kom ur hans mun. Den speciella kontakten han och jag fick bara av att skaka hand och kolla varandra i ögonen. Han förstod mig bättre på en kväll, än vad någon annan gjorde på en hel vecka. Det speciella mötet. Jag kommer aldrig glömma den speciella kvällen jag träffade Roberto.
Nej, nu är det inte jag om kärlek jag pratar om. Utan nu är det förstånd. Jag förstod honom, han förstod mig. Vi satt helt enkelt i samma båt.  
Om jag skulle gissa var Roberto runt 65 år. Han såg ut som en typisk italienare, mörka ögon, brun hy och mörkt tjockt hår som hade blivit gråare på senare dagar.  Han såg ut precis som alla andra. Det var när han öppnade munnen som jag insåg att han skulle betyda mycket för mig denna resa. Han hade nämligen en traké. Jag vågade aldrig fråga men jag tror anledningen var att han hade rökt mycket när han var yngre, nästan alla i Italien rökte… Han hade nog rökt sönder sina luftrör och på så sätt var tvungen att andas genom trakén. Hela kvällen såg man på honom att han ville prata, men det bara brusade när han försökte. Det kändes som om han hade så mycket att säga, så mycket att dela med sig, så mycket att ge men han det gick bara inte. Precis som jag.
I Italien blev man helt enkelt lite stum.

Den första dagen vill jag bara gråta, jag trodde jag hade gjort ett enormt misstag som åkt med. Min resa började som ett helvete, jag trodde verkligen att Italien 2011 skulle bli den värsta resan i mitt liv.
Vi var på stranden, jag, min italienare Alessio och hans vänner.  Fast i deras ögon kändes det som om jag inte var där, eller jag var där men jag var liksom en staty. Dom såg mig, men sa aldrig ett ord till mig. Ofta hörda jag mitt namn på italienska, jag var det stora ämnet alla hans vänner snackade om. Men ingen hade mod nog att gå fram till mig. Jag vet att jag inte heller hade mod att gå fram till dem.  Men jag var ensam, de hade sina vänner runt sig. Jag var på okänt vatten, de var på tryggt land. Jag hade en anledning att vara rädd, det hade inte dem.  För varje dag som gick blev allt lättare, hjärtat lyfte lite mer från mitt tunga bröst. Och jag trodde mer och mer att jag skulle klara en resa utan tårar. Men så fel jag hade. Fjärde kvällen rann en tår sakta ner för min kind. Jag gjorde allt för att hålla emot, men det gick inte. ”För vi lever alla med känslan att falla. Och vid tomhetens botten står vi på toppen.” Dessa två meningar kunde varken jag, Sofia eller William komma på under veckan i Italien. De tillhör en låt som heter: vart jag än i världen vänder.  Så när jag satt där i Alessios bil den fjärde kvällen slog det mig. Jag är inte på tomhetens botten. Jag är på toppen. Så en tår rann, sakta rann glädjetåren nerför min kind. Resan som började som den värsta, omvandlades snabbt till den bästa.

Jag minns hur Alessio tog fram sin telefon och visade mig ett program jag aldrig sett förut.

-          translate sa han på lite halv knackig engelska.

Jag fnissade till och insåg att han hade laddat ner ett översättningsprogram för att vi skulle klara veckan. Så snällt gjort. Det hjälpt oss, kanske inte mycket. Men tillräckligt.

-          What did you say? I don’t understand? Please, one more time? Sorry, but..?

De här meningarna var man tvungen att använda flera gången om dagen. För att förstå vad italienarna ville säga. Ibland bara nickade man lite och log. Ibland ljög man och svarade ja, för det var lättast. Och ibland stod man på sig själv och sa sanningen, men bara ibland.  När man själv skulle prata kände man sig som en dålig cd spelare som hade hackat sig. De behövde inte ens säga något, bara av att kolla på deras ansiktsuttryck förstod man att det bara var att börja om från början igen.  Efter många försök lyckades man faktiskt kommunicera lite. Dock vågade ingen ta något riktigt initiativ, samtalen dog ganska fort. Sedan gick man till en svensk och pratade istället, tyvärr.

Pinsam tystnad tycker jag är en ganska intressant. Många tycker det är jätte jobbigt och jag förstår dem helt. Med en främmande person kan tystnaden lätt bli lite för lång. Men nu i Italien var det en helt annan grej. Det var aldrig jobbigt, inte ens lite. Även fast vi satt en halvtimme tillsammans på bussen utan att öppna mun så kändes det aldrig pinsamt. Varken jag eller Alessio skämdes. Bara för att vi kom från olika länder och pratade olika språk så var det helt plötsligt okej att vara tyst. Vi skulle kunnat kommunicera om vi bara velat.

Man fick extra stor öron under veckan, jag lyssnade noggrannare än någonsin. Lyssnade efter mitt namn och lyssnade efter något ord på italienska jag skulle kunna förstå.  Jag insåg att den smärtan jag hade första dagen går tusen tals personer i Sverige med varje dag.  Jag kände mig som en invandrare. Jag tänkte direkt på dom jag passerar dagligen i skolan. På dom jag kastar en blick på, kanske ler lite åt men som jag aldrig tänker på. Jag har aldrig satt mig in i deras position.  Så nu ska jag ge IVIK eleverna ett stort leende varje gång vi möts i korridoren.

När vi stod där med vatten till upp till naveln och solen i ögonen tog vi äntligen tag i situationen själva. Dagen innan hade Massimo styrt lekarna i vattnet, nu körde vi. Efter många försök lyckades vi samla gruppen. Vi svenskar bestämde oss för den lättaste leken vi kunde komma på. GRIS. Det kändes ungefär som att förklara leken för ett gäng 5 åriga barn. Om och om igen förklarade vi, även fast det blev lite tjatigt var det väldigt fint. Sen stod vi där i en ring och lekte, skrattade och bara njöt. I alla fall jag, jag njöt enda ner ifrån tårna. Det ögonblicket har fastnat inne i min hjärna, för det ögonblicket var ett utav dom finaste jag nånsin upplevt.

Att kommunicera med Italienarna var svårt men det kändes hur det blev lättare och lättare för varje dag. Samma sak blev det med svenskarna. Visst var vi sju stycken som pratade samma språk, men mer än hälften av dessa sju har jag byt max fem ord med under ett år på Virginska. MAX! Så även det blev en upplevelse under resan. När jag satt på tåget hem ångrade jag så att jag inte tagit kontakt med dessa personer tidigare. Jag lärde känna så många härliga själar och jag växlade så många fina tankar. Trotts andra förutsättningar hoppas jag att vi sju håller lite kontakt här i Sverige. Det skulle vara så underbart.

Av Alessio fick jag ett armband som skimrar i regnbågens alla färger. Den sitter runt min handled och jag ler inombords när jag ser den. Jag vill att den ska sitta kvar för alltid. När jag tittar på färgerna ser jag inte Alessio.                                                                                                                                                          Utan jag ser mod.
Jag ser glädje. 
Jag ser vänskap.
Och jag ser en oförglömlig resa.